Första riktiga LP:n med John Lennon. Jag räknar då inte in ljudexperimenten med Unfinished music och Wedding album och inte heller Live peace in Toronto.
Nyligen förärades denna med en deluxeutgåva om 6 cd, rermixad och med massor av extramaterial. Ultimate mix, elemests mix, raw studio mix, demos mm. Intressant, men jag nöjer mig med mitt exemplar från tiden då det begav sig. Det räcker att lyssna på extramaterialet en gång på Spotify men onödigt att fylla en redan välfylld skivhylla. Den har nog med hyllvärmare ändå.
Det här är med andra ord ingen jämförelse mellan olika utgåvår i fråga av bästa mix, ljudkvalitet och pressning. Den jag har är såvitt jag kan avgöra en USA-pressning från 1970 vilket i och för sig är oviktigt i sammanhanget. Allt om denna platta har analyserats och recenserats in absurdum av experter och förståsigpåare av alla slag så detta är bara min "humle opinion" i ärendet.
Jag var i första hand en Rolling Stones-diggare p 60-talet och Beatles gjorde inte samma inryck på mig, då. Den enda skiva jag hade då var singeln All my loving. Det ändrades i viss mån med den här. Nu finns alla ordinarie Beatles-LP i hyllan, ett ganska stort antal singlar och nästan alla soloprojekt också.
Det är ingen överdrift att påstå att denna skiljer sig avsevärt från Beatlesplattorna, både vad gäller musik och texter. Jag har lite svårt att tänka mig en uppfäljare till Let it be med några låtar från den här tillsammans med några från Paul McCartneys första och George Harrisons All things must pass. Det var nog lika bra att de trots allt gick sina separata vägar.
Det är personligt och mycket känslor, allt ifrån inledande "Mother, you had me but I never had you ..." (Mother) till avslutande "... So much pain, I could never show it, my mummy's dead" (My mummy's dead). Däremellan finns titlar som Hold on John, I found out, Isolation, Remember, Love, Look at me, Well well well och God.
Working class hero intar en särställning dels för att den rör sig utanför det personliga planet, dels för att andra artister tolkat den förtjänstfullt, som Marianne Faithfull och Jerry Williams. Det har inte varit möjligt med de övriga låtarna.
(John) Jag tror inte på magi ...., jag tror bara på mig själv. Mig själv och Yoko.
För övrigt tycker jag att Yoko Ono är underskattad.
Om du av någon anledning inte har hört den här skivan tidigare kan du göra det här:
John Lennon/Plastic Ono Band
John Lennon/Plastic Ono Band
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar