Jag reagerade lite "sent" på The Pogues. Av någon anledning missade jag debut-LP:n och upptäckte gruppen först med LP nummer två. Då slog det, å andra sidan, till ordentligt för min del.
Jag gillar när man blandar tradition med respektlöst nytänkande, som i det här fallet. Det låter motsägelsefullt, såklart, men med respektlöst menar jag att inte vara låst i former eller format, utan att våga testa gränser, vanor och förväntningar.
Det har andra gjort tidigare. Hur skulle rockmusiken ha låtit om inte The Rolling Stones och The Beatles hade brutit några av de regler som varit rådande. Liksom även många andra gjort tidigare.
I det här fallet är det inte rockens rötter och traditioner som i första hand utmanas. Den här gången utmanar rocken folkmusiken. På samma sätt som Kebnekajse utmanade den svenska folkmusiken, utan några som helst andra jämförelser.
Med folkmusik i det här fallet syftar jag på den keltisk, och speciellt Irländsk, traditionell musik. Denna har uppdaterats tidigare med hjälp av bland annat The Dubliners och The Clancy Brothers på 60- och 70-talet men The Pogues har här tagit ett steg till och tillfört energin från punkrock och new wave, bland annat genom att engagera Elvis Costello som producent.
Det finns mycket av det traditionella kvar i ljudbilden, som bland annat flöjt, fiol och dragspel, men det känns ändå som någonting nytt och unikt.
Gammalt och nytt gäller också låtvalet. Bland välkända låtar som Dirty old Town och And the band played walzing Matilda finns ett knippe nyskrivna bidrag av Shane MacGowan som passar perfekt in i sammanhanget. Två exempel av MacGowens bidrag, och tillika mina favoriter, är A pair of Brown Eyes och The Sick Bed of Cúchulainn.
Här är en län till den senare:
https://www.youtube.com/watch?v=FZIISfOm3dI
https://www.youtube.com/watch?v=FZIISfOm3dI
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar