John Mayall - Jazz Blues Fusion (1972)
John Mayalls diskografi är omfattande. Den är svåröverskådlig. Soloalbum, Bluesbreakersalbum, samlingsalbum och inte minst livealbum. Till detta kommer alla olika bolag som skivorna är utgivna på. Listan över eminenta musiker som spelat med honom är minst lika imponerande. Oftast har de inlett sin karriär genom att ingå i Mayalls band The Blues Breakers.
Detta är bara ett i raden av alla livealbum han har släppt. Det sjätte om man ska lita på Wikipedia. Inte så bara, ska väl tilläggas. Hans livealbum håller mycket hög klass, och detta är inget undantag från den regeln.
Som titeln antyder blandar John Mayall denna gång jazz och blues. Det är förstås inte så märkvärdigt då dessa genrer ligger nära varandra. Blues är hans ursprungliga område men i slutet av 60-talet var det blues som låg närmare rock än jazz som gällde.
Öppningsspåret "Country road" är en blueslåt som har mycket gemensamt med Mayalls tidiga skivor. Den nya gitarristen Freddy Robinson får gott om utrymme. Han kanske inte kan mäta sig med Mayalls tidigare gitarrister som Eric Clapton, Peter Green och Mick Taylor eller senare exempel som Coco Montoya, men han gör ett gott jobb här.
På låt två "Mess around" börjar lite av jazzkänslan komma fram. Det svänger bra mycket tack vare Larry Taylors bas och blåssektionen med Blue Mitchell på trumpet och Clifford Solomon på sax. Detta fortsätter på låt tre döpt till "Good time boogie" som förutom diverse solon också innehåller en presentation av bandet.
Sida ett som är inspelat i Boston avslutas med "Change your ways" som är ett bra exempel på fusion som motiverar albumtiteln.
Sida två är inspelad i New York. Det börjar med "Dry throat" som är betydligt mer (långsam) blues än jazz. Därefter kommer ett avsnitt som jag numer har ganska svårt för. I närmare fem minuter får man solon, till största delen bassolo utan övrigt komp. Nu är ju fem minuter ingenting i jämförelse med de fyrtio minuter "Refried boogie" man hittar på Canned Heats dubbel-LP Living the blues. I båda fallen är det Larry Taylor som står för bassolona. Nåja. Efter ca fem minuter kommer bandet igång igen med en riktig jazzsvängig avslutning av låten. Skivan avslutas fortsatt svängigt med "Got to be this way".
John Mayalls livealbum är extra intressanta eftersom det oftast presenterar helt nya låtar. De är inte som de flesta andra artisters livealbum där man får liveversioner av låtar som tidigare funnits på studioplattor. Därför är hans liveskivor viktiga komplement till studioskivorna. Förutom att det är exklusiva låtar framträder spelglädjen med all sin tydlighet och glans på dessa album. Därför kan jag ha överseende med ett och annat (i mitt tycke) lite för långt solo.
Länk till albumet på Youtube:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar