Våren 1973 var lyckad ur LP-synpunkt. Strax efter att Roxy Music släppt sin andra LP kom den här som nästan, bara nästan, fick mig att glömma Roxy Music för ett ögonblick.
David Bowie var ingen nykomling ens vid det här tillfället, men hade ännu inte riktigt nått ut till den stora massan av rockdiggare. Det krävdes faktiskt en hel del påtryckningar från min sida att få mina vänner att inse storheten i den här plattan och i David Bowie över huvud taget.
Historien har visat att jag hade rätt. Det här är en grym platta, fortfarande efter drygt 40 år.
Jag får väl erkänna att jag till att börja med var lite tveksam till Let's spend the night together. Rolling Stones hade redan då varit mina favoriter under lång tid och att någon ens skulle försöka göra en av deras låtar på ett eget sätt var lite svårsmält. Den känslan gick dock över rätt snabbt och låten blev såklart en självklar del av plattan.
Allt är bra på den här skivan, allt! The Jean genie hade släppts på singel innan LP:n kom ut och är, förutom mest känd, även mest lättillgänglig. The prettiest star och Lady grinning soul tillhör också de låtar som föll många i smaken.
För min del är det de mer udda låtarna Aladdin sane och Time som gjort störst intryck. Gemensamt för båda, och framträdande, är pianot. Här är det inte rockpiano à la Jerry Lee Lewis eller Elton John, utan jazz och cabaret som är inspirationskällan. Spännande, smakfullt och mycket läckert.
Nej, det var inte grabben som var galen. Det var uppståndelsen kring honom vid den tiden som var galen. Allt han gjorde tycktes vara rätt. Han gav bl a Mott The Hopple och Lou Reed välförtjänt framgång genom att producera deras främsta plattor.
På mitt exemplar står det att den är inköpt 17 mars 1973. Enligt Wikipedia släpptes skivan 13 april. Det kanske är jag som är den galne grabben.
Titellåten Aladdin sane här:
https://www.youtube.com/watch?v=q2y9inP4CqE
Time här:
https://www.youtube.com/watch?v=MQSZR3NSqm8
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar