Lyckopiller

Neil Young - Psychedelic pill (2012)

Det är kul att gilla Neil Young. En av anledningarna är att skivorna kommer ganska tätt. Det är inte alltid han har Crazy Horse med sig, men när han har det blir resultatet extra bra. Crazy Horse har till och från varit kompband till Neil Young sedan hans andra LP Everybody knows this is nowhere som kom 1969.

Det börjar här lite som på Rust never sleeps, akustiskt och med raderna Hey now now, hey now now ... men efter drygt en minut kommer Crazy Horse in och (inte höjer tempot, men) fyller ut ljudbilden. Låten lunkar (positivt) sedan på i närmare en halv timme omväxlande med Neil och Frank Sampedros karaktäristiska gitarrvindlingar och verser som bland annat handlar om Neils passion för ljudkvalitet. Låten heter Driftin' back och pågår i drygt 27 (!) minuter, men det är 27 fantastiska minuter. Efter det kommer titellåten som nog är albumets svagaste spår. Den är dock blygsamma tre-och-en-halv minut lång.

 

 

På den här trippel-LP:n är det bara 8 låtar. Tre av dessa är mer än en kvart långa. Förutom Driftin' back har vi Ramada Inn (16:48) och Walk like a giant (16:26) och det är de tre som är de allra starkaste bidragen i mitt tycke. OK, slutet på Walk like a giant är i ärlighetens namn onödigt utdraget, faktiskt.

 

De här åtta låtarna är utspridda på tre skivor och fem sidor. Den sjätte skivsidan är inte för att spelas utan består av en bild av Crazy Horse-loggan. Se bilden ovan.





 

 

Det finns en hel del ekon från Neils tidigare låtar särskilt i de kortare låtarna, men vad gör det. Den enda nackdelen med den här femsidiga LP:n är att Driftin' back är uppdelad på två skivsidor.

 

Om en vecka står Neil Young och Crazy Horse på Skeppsholmens scen. Det är väl tveksamt om han spelar halvtimmeslånga Driftin' back men titellåten Psychedelic pill kanske vi får höra.