Andra vägar

Elton John - Peachtree Road (2004/2022)
En mindre upplaga släpptes på vinyl när den var ny. Ville man ha ett exemplar fanns ett fåtal till salu på Discogs. "Billigaste" exemplaret ville säljaren ha närmare 6000:- för. Tveksamt om någon är villig att betala så mycket nu när den släppts på nytt till mindre än en tiondel av detta pris.
En första upplaga har förstås alltid ett extra värde men jag är fullt nöjd med denna senare pressning.

Osökt går tankarna förstås till ett av hans mest kända album Goodbye yellow brick road när man ser titeln på den här. Några andra kopplingar än titlarna vill jag dock inte göra. Under de närmare 40 år som gått mellan de två albumen har Sir Elton levererat ett antal album men under tiden har vägen varit ganska vinglig och han har varit nära att åka av vägen vid ett par tillfällen. Men han har klarat sig.

Det är en mycket jämn platta. I positiv bemärkelse. Till att böja med är det inte så mycket som sticker ut, men med antal lyssningar växer låtarna allt mer.

Jag kan möjligtvis sakna de dramatiska inledningarna från Goodbye yellow brick road och Blue moves samt sida två på The Fox, men man kan inte alltid få allt. 
Balladerna är i övervikt. Det har kanske med åldern att göra. Å andra sidan är det främst i balladerna som han är som bäst. En rocker har han dock lyckats klämma in i form av They call her the cat. 

Till skillnad från originalupplagan innehåller den här tre bonuslåtar. De är från musikalen Billy Elliot och där hittar man en tredje rocker, Merry Christmas Maggie Thatcher. Sista låten är dock åter en ballad.

Med den nya utgåvan kom också av någon anledning ett nytt omslag. Ursprungligen var det en bild av en järnvägsövergång (den ser man om man tittar/lyssnar på länken nedan). Anledningen till ändringen är oklar för mig. 

På det hela taget en gedigen Elton-platta som står sig väl i samlingen.

I skrivande stund noterar jag att ytterligare en av Eltons senare album (som betingar skyhögt pris på Discogs) återutges senare i sommar, nämligen Made in England. Det tackar jag för. 

Länk:

Albumet, dock utan bonuslåtar.

Strandade?

Roxy Music - Stranded (1973)

Roxy Musics andra LP For your pleasure har just fyllt 50 år och denna, deras tredje fyller 50 senare i år.

Det sägs att det tredje albumet från en artist är extra svårt att få till. Speciellt då om det två första blivit framgångsrika. Roxy Music döpte sitt tredje album till Stranded och kanske var det så de kände sig när Eno lämnat gruppen efter de två första. Han bidrog ju med ett och annat ljudmässigt infall.

De hittade dock en ersättare snabbt i form av Eddie Jobson från Curved Air. Lika framträdande som Eno var han kanske inte. Jag kan förstås ha fel, men jag uppfattar att en del av "specialeffekterna" snarare kommer från Phil Manzanera.

Till skillnad från de första två skivorna är det inte bara Bryan Ferry som ensam skrivit låtarna. Amazona är skriven tillsammans med Phil Manzanera vilket innebär att hans gitarrspel har en mer framträdande roll. Detsamma gäller för Song for Europe som Ferry skrivit tillsammans med Andy Mackay som bjuder på riktigt läckra saxofoninslag. Dessa två låtar är också (för det mesta) mina favoriter på den här LP:n.

Man ska förstås inte ignorera respektive sidas första spår. Street life och Serenade är mycket starka låtar med hitpotential. Street life släpptes också som singel och blev hyfsat framgångsrik. Mellan Street life och Amazona på sida ett finner man den lugna fina Just like you som dock blir lite anonym inklämd mellan de två upptempolåtarna. Sida ett avslutas sedan med Psalm som i mitt tycke är lite väl utdragen med sina drygt 8 minuter.

Sida två inleds med snabba Serenade och därefter lugna Song for Europe. Låt tre, Mother of pearl, börjar i högt tempo för att strax växla ner och så småningom övergå i sista låten Sunset. Ett behagligt lugnande avslut på en platta jag med stor behållning ofta återkommer till.

Som nämnts är det snart 50 år sedan den släpptes men den känns inte det minsta daterad. Eno må ha lämnat gruppen men det känns ändå som att deras tre första plattor hänger ihop på något sätt. Från platta fyra och framåt är låtarna oftast kortare och mindre "utsvävande".

Med tanke på framgången med albumet var oron över att vara strandade obefogad. Den enda som var strandad är kvinnan på omslaget.

I händelse av att du inte hört plattan finns en länk nedan.

Länk:
Roxy Music - Stranded (full album)

Kattens år

 Al Stewart - Year of the cat (1976)

Min första kontakt med Al Stewart var A small fruit song som fanns med på samlingsalbumet Fill your head with rock från 1970. Det tog några år innan jag på allvar började lyssna på hans skivor. Year of the cat blev startpunkten. Efter ytterligare några år svalnade dock intresset och Al Stewart föll nästan i glömska. Nu har jag återupptäckt honom och tanken är att införskaffa de tidiga album som ännu saknas i arkivet. 

Titellåten är inspirerad av filmen Casablanca och nämner både Bogart och Peter Lorre. Ingrid Bergman nämns dock endast som "she". Filmen utspelar sig 1941 och kattens år (i Vietnam) inföll inte då. Däremot spelade Al Stewart in låten/låtarna 1975 vilket är kattens år (februari 1975-januari 1976) i Vietnam. 2023 är för övrigt också kattens år där.

Titellåten avslutar albumet och är även i mitt tycke skivans starkaste spår. Jag tror att Bruce Hornsby håller med mig. Hans hitlåt The way it is från 1986 har i alla fall i mina öron vissa likheter med Year of the cat. Låten blev en hit för Al.

Övriga låtar är också bra även om jag inte tycker att de matchar titellåten. Han har en röst som påminner lite om David Bowie, särskilt före Ziggy Stardust. Ett bra betyg. Musikmässigt ligger kanske tidiga Steely Dan lite närmare. Behagligt, men inte så utmanande. 

Lite "lättviktig" musik får man väl säga, men ändå riktigt bra om man är på rätt humör.

Länk:
Year of the cat 
Hela albumet

It came in colours

The Rolling Stones - In Mono (2023)
Det verkar som att alla som köpt den här boxen känt sig manade att göra ett YouTube-inlägg för att visa innehållet och hur glada de är att ha kommit över ett exemplar. 
Flera av dessa unboxing-inlägg publicerades innan det officiella utgivningsdatumet som var satt till den 20:e januari 2023. Det fick mig att börja undra om det skulle bli någon box över till mig. Upplagan var begränsad till 10000 exemplar vilket ändå får betraktas som ganska lågt i sammanhanget.

Som synes fick jag tag på en box i alla fall. Visserligen en vecka senare än aviserad utgivningsdag, men vad gör det. Osäker på om den skulle finnas tillgänglig i butik valde jag att beställa från Amazon när den aviserades i november 2022.

Innehållet är deras album som gavs ut under 60-talet, både USA- och UK-varianterna. Med vissa undantag. 

Det är bara UK-varianten av Between the buttons vilken innehåller Please go home och Back street girl som i USA ersatts av Ruby Tuesday och Let´s spend the night together. De två senare finns dock här med på albumet Flowers vilket är ett samlingsalbum som gavs ut "endast" i USA. 

Samlingsalbumen Big hits (high tide and green grass) och Big hits (through the past darkly) är inte heller med i boxen. I stället finns alla singel- eller EP-låtar som inte finns med på någon av de ordinarie LP-plattorna i boxen här samlade på en dubbel-LP kallad Stray cats.

I Storbritannien var det vanligast att singlar levde ett eget liv och inte inkluderades på LP. Så var det dock inte i USA och därför skiljer sig LP-utgåvorna från respektive länder åt. Detta gällde ända fram till Their satanic majesties request som släpptes i december 1967. Det var då Rolling Stones sjätte LP i Storbritannien men deras åttonde i USA.

Den som känner mig tänker förstås att jag redan har alla dessa skivor. Ja, och nej. Alla låtar har jag (förstås) i någon form. USA-varianterna saknades dock förutom en oerhört sliten Flowers och December´s children i fulstereo. Min gamla slitna Out of our heads är också den Amerikanska varianten som dock pressades och såldes även i Europa. Åtminstone här i Sverige.

Det där med slitage gäller även några andra av skivorna som redan fanns i arkivet så en uppgradering var på sin plats. 

Sen var det det här med mono som många gör så stor sak av. Några av de tidiga skivorna har jag både i mono och stereo. Problemet med stereo på de tidiga skivorna är att ljudbilden dvs den överdrivna uppdelningen mellan höger och vänster kanal i många fall blir lite löjlig. Därför är mono i de fallen att föredra. På den tiden hade jag ingen stereoanläggning så allt ljud kom ändå ur en enda högtalare så nu är det back to basics. 

Många har hyllat ljudet på skivorna. Jag håller med, men inte helt och hållet. Här och var är det lite sunkigt, faktiskt. Det går kanske inte alltid att göra underverk om råmaterialet inte ger förutsättningar till det. Som helhet är jag mycket nöjd. Nu spelar jag förstås skivorna med en stereopickup och måhända skulle jag höra det annorlunda om jag hade en monopickup. Det får jag förmodligen aldrig veta.

Boxen har getts ut tidigare (2016). Även då i en begränsad upplaga om 10000 i svart vinyl som med tiden blev eftertraktad och därmed mycket dyr. Den här gången kommer skivorna i olika färger.

Alla album har jag skrivit om i tidigare inlägg här i bloggen.

Länk:
She´s a rainbow (från Their satanic majesties request. I stereo, dock)

Skjut inte på pianisten

Elton John - Don´t shoot me, I´m only the piano player (1973/2017) 

Den har just fyllt 50 år. Eltons sjätte LP på mindre än fyra år. Exakt hur länge den funnits i mitt arkiv kan jag inte verifiera, men gissningsvis med några dagar eller veckors marginal har den funnits här lika länge. Att döma av skicket är det den Eltonplatta som spelats mest här hemma. Om det därmed är hans bästa låter jag dock vara osagt. Det finns ju väldigt många att välja bland.

Det fanns därmed en viss anledning att införskaffa ett bättre exemplar och när jag noterade att Bob Ludwig ansvarat för en remaster av skivan tänkte jag att det var dags. Försent skall syndaren vakna och remastern som kom 2017 var förstås redan utgången när jag vaknade till liv i ärendet. 

Så lätt gav jag naturligtvis inte upp. Om man bor bara ett par kvarter från en av världens bästa skivaffärer (Pet sounds) där jag (av någon underlig anledning) är stamkund löste det sig. Det tog visserligen lite tid, men till slut fick de fram ett exemplar. Proffs!

Nu kan jag åter lyssna utan allt knaster (och till och med hack) som den gamla plattan med tiden hade berikats med. Bäst är respektive skivsidors första låtar Daniel respektive Have mercy on the criminal men också resten av låtarna är mycket bra även om jag (som redan då) tröttnat lite på Crocodile rock.

Bild- och texthäftet ligger tyvärr löst i denna nya upplaga men det gör inte så mycket. Så blev det med tiden även i den gamla. En av bilderna väcker lustiga minnen till liv. Intill texten till Have mercy on the criminal poserar Elton iklädd rosa kostym och matchande platåskor. Vid den tiden hade jag liknande klädstil. Jag hade ett par platåskor lika höga som de Elton har på sig, fast mina var svarta. Ursprungligen var de dekorerade med en silverfärgad blixt men den målade jag över i svart. Någon gräns måste man ju sätta.

På omslaget till mitt gamla exemplar står att albumet innehåller låtarna Crocodile rock och Daniel, två singlar som släpptes innan LP:n. Relevant då, mindre intressant nu. Det trycket är borttaget från min nya utgåva.

Titeln refererar dels till ett möte med Groucho Marx, dels till en film av Francois Truffaut (Shoot the piano player), samt ett citat av Oscar Wilde (Don´t shoot the piano player, he´s doing his best).

Snopet om (med största sannolikhet att) det snart kommer en 50-årsjubileumsutgåva med massor av extramaterial. Den står ju på tur. Jag skulle kanske ha väntat lite.

Länk:

Hela albumet

Killing me softly

Roberta Flack - Killing me softly (1973)

I augusti 2023 fyller detta album 50 år, men inspelningarna lär ha börjat redan i början av 1972. En lång tid från start till mål på den tiden. Det är hennes fjärde soloalbum, tillika hennes mest kända. Titellåten har förmodligen inte undgått någon som var ung på den tiden. För lite yngre musiklyssnare ringer antagligen The Fugees remake från 1996 igenkänningens klocka lite klarare.

Killing me softly with his song är ingen originallåt, även om den starkt förknippas med Roberta Flack. En av textförfattarna, Lori Lieberman, spelade själv in låten 1972 men då blev den ingen hit.

Jesse, som är skivans andra låt skrevs av Janis Ian. Janis egna inspelning av låten kom dock ut först ett halvår senare så Robertas version får väl betraktas som original. 

En mycket lugn inledning på skivan.

Tempot ökar en aning på låt nummer tre. No tears (in the end) är skriven av Ralph MacDonald och William Slater och spelades först in 1972 av The Main Ingredient. Om den då blev en hit känner jag inte till.

I´m the girl är en betydligt äldre låt skriven av James Allan Shelton och spelades först in redan 1955 då med Sylvia Syms vid mikrofonen. 

Sida två inleds med River, skriven av Gene McDaniels. 1972 spelades den in av Juniversal Jones och Gene spelade själv in en version 1975.

Conversation love av Terry Plumeri och Bill Seighman kan eventuellt vara skriven just för den här plattan. Jag känner i alla fall inte till några andra omständigheter kring låten.

Andra bidraget från  Ralph MacDonald och William Slater är When you smile som här får sitt uruppförande. Låten fick en svensk text av Ola Magnell och sjöngs in av Siw Malmkvist. 

Om låtarna så långt var nya eller relativt okända så är avslutningsspåret desto mer känt. Det är Leonard Cohens Suzanne som här i Roberta Flacks version är snudd på tio minuter lång. 

Trots sval kritik när skivan släpptes blev den en stor försäljningsframgång, inte minst tack vare titellåten. Den framgången kunde inte riktigt matchas framledes men jag personligen håller uppföljaren Feel like makin love minst lika högt.

En svensk version av titellåten kallad Sången han sjöng var min egen inspelad av Lill Lindfors på plattan Kom igen! blev en hit här i Sverige och Siw Malmkvists svenska version av When you smile, som blev När du ler rönte också viss framgång.

I Danmark tog man sig an titellåten ur ett mer humoristisk perspektiv genom Shu-Bi-Duas korta version på debutplattan från 1974. Titel: Kylling med soft-ice.

Länkar:

Killing me softly (full album)

Sången han sjöng var min egen 

När du ler

Kylling med soft ice och pölser

Rest in peace David

David Crosby - If I could only remember my name (1971)

I ett av mina första inlägg i den här bloggen skrev jag om den här skivan. Det var i augusti 2013, i anslutning till hans födelsedag. För några dagar sedan nåddes vi av beskedet att han nu har lämnat jordelivet. En mycket tråkig nyhet. 

Sedan inlägget skrevs har det kommit flera album. Han blev förvånansvärt produktiv på äldre dagar till stor glädje för oss som älskar hans musik. Det antyds på sina håll att han arbetade på ett nytt album. Förhoppningsvis var arbetet så långt kommet att vi snart får möjlighet att höra resultatet. 

Nedan följer en repris av mitt tio år gamla inlägg. Må du vila i frid David.

Under några år, från 1969 och framåt, kom en helt osannolik serie av fantastiska skivor från Crosby Stills Nash & Young. Dels som grupp, dels som soloskivor.

Alla hade ju gjort utmärkt musik tidigare i olika konstellationer men jag låter den här "historiebeskrivningen" börja med första LP:n med Crosby Stills & Nash. Det är dock inte den jag tänkte börja med. Jag kommer att återkomma till den och flera (kanske alla) andra med tiden.

Först ut är David Crosby (han är ju först i gruppnamnet). Dessutom hade han nyligen födelsedag (14 augusti). Hans första soloplatta är en av de mest spännande i sammanhanget, enligt min mening.

Både Graham Nash och Neil Young (men inte Stephen Stills, vad jag vet) medverkar på skivan förutom bl a medlemmar ur Grateful Dead, Jefferson Airplane och Santana.

 

Omslagsbilden ger en viss antydan om innehållet. Det är solnedgångsmusik. Långsamt, eftertänksamt, drömlikt och stilla. Första låten heter "Music is love" och sätter tonen för hela skivan. Efterföljande "Cowboy Movie" är den enda låten på plattan som kan passa in under kategorin rock. Långsamt suggestivt driv, inte helt olikt några av Neil Youngs alster, där Jerry Garcias gitarrspel får stort utrymme.

 

För den som fastnat för CSN&Y och deras pop-rockiga repertoir är den här skivan förmodligen lite svårsmält (åtminstone till en början). Några av låtarna har ingen text, som exempelvis "Songs with no Words/trees with no leaves" och "I'd swear there was somebody here", vilket kan tyckas märkligt. Här är det i stället känsla och stämning som är huvudsaken. Det finns det mycket av det på den här skivan.



 

Jag tycker att det är synd att han inte kunde samla sig och göra fler soloskivor i samma anda. De skivor han gjorde ihop med Graham Nash senare är förstås bra, men ...

 

På mittuppslaget kan man se den imponerande gästlistan av medverkande. Vad sägs om Jerry Garcia, Joni Mitchell, Nash och Young bland många andra.

 

Behöver jag påpeka att jag älskar den här skivan?

Nä, tänkte väl det.

 

Här kan du lyssna om du blivit nyfiken.

If I could only remember my name

 

Till våra barnbarns barn

Moody Blues - To our childrens childrens children (1969)

Inspiration till skivan ska de ha hämtat från första månlandningen och skivan inleds med ljudet av en rymdraket som skjut upp från jorden. Det följs av låten Higher and higher som illustrerar rymdfararnas upphetsning inför vad som komma skall.

Nu när jag plockar fram skivan är det inte i första hand rymdfärder jag tänker på. Det är i stället vilken värld och vilket samhälle det är som vi lämnar över till våra barn, barnbarn och barnbarns barn? Det ser rätt mörkt ut för närvarande. Krig, konflikter, svält, miljöförstöring ...

Till det kommer att vi väljer klimatförnekare, konspirationsteoretiker, antidemokrater, psykopater och så vidare att styra över oss. 

Åter till skivan som sådan. Minnet är lite grumligt men jag tror att det var den första LP med Moody Blues som jag köpte och därför har den en speciell plats i mitt arkiv. Med tiden har alla deras studioplattor införlivats i arkivet, med undantag av December som blev deras sista. Några tankar på att komplettera med den har jag dock inte.

Inledningen med raketuppskjutningen i Higher and higher och Graeme Edges milt sagt stigande, exalterade, för att inte säga euforiska inlevelse i raketuppskjutningen med ett poem signerat honom själv. Intressant start på denna rymdfärd. We go higher and higher and higheeer! Det är hans enda bidrag på skivan, förutom att vara trummis förstås. I mitt tycke är det skivans höjdare.

Efter denna upplyftande inledning dras tempot ner med del ett av Eyes of a child följd av Ray Thomas Floating som i sin tur följs av del två av Eyes of a child. De befinner sig nu på månen, betraktar jorden på avstånd och studsar nästan viktlösa omkring på dess yta. Gissningsvis kommer snart alla andra att göra dem sällskap. Skivsidan avslutas med Out and in skriven av Mike Pinder tillsammans med John Lodge.

Sida två inleds av Gypsy av Justin Hayward. Sista raden i första versen "Left without a hope of coming home" låter oss ana att det inte är utan vissa konsekvenser att lämna jorden., frånsett om det var av tvång eller fri vilja. Ray Thomas Eternity road spinner vidare på den tanken. "What will you find there". Hur som helst påpekar Mike Pinder att Sun is still shining.

Måhända får kommande generationer sätta sin förhoppning till möjligheterna att fly till andra planeter än jorden för att överleva. Om det är rätt väg ut får framtiden utvisa.

Man kan ana att Moody Blues också hade dessa tankar i bakhuvudet när de gjorde plattan. I Candle of life menar John Lodge "Something there outside says we´re only in the hands of time", men också "So love everybody and make them your friends". En god start.

Justin Hayward och Ray Thomas får sista ordet i Watching and waiting. Det finns fortfarande en hel del att göra. Det är ingen här som hindrar dig för att försöka.

Eller är det?

Länk till skivan i sin helhet:
To our childrens childrens children

Är det så det är?

Peggy Lee - Is that all there is? (1969)

I mitt förra inlägg nämnde jag att två av låtarna var svenska versioner av låtar från det här albumet med Peggy Lee (1920-2002).

Hennes riktiga namn var Norma Delores Engstrom. Efternamnet kommer sig av att hennes mor- respektive farföräldrar kom från Sverige och Norge. 

Hon är mest känd som sångerska inom jazz- och populärgenren men även som skådespelerska och songwriter. Exempelvis har hon sjungit i Benny Goodmans orkester. Hon fick en stor hit med Fever 1958 som hon arrangerade och skrev lite extra text till.

På den här skivan finns ingen av hennes egna kompositioner. Däremot finns tre av musikmakarduon Jerry Lieber och Mike Stoller, exempelvis titellåten. Den är arrangerad av Randy Newman som även skrivit två låtar, nämligen Love story och Johnny (Linda).

Something är som bekant skriven av George Harrison och Brother love´s travelling salvation show är skriven av Neil Diamond.

Huvudnumret är förstås titellåten, som också inleder skivan, vilken hon också fick en Grammy för. Det är en dyster syn på livets nycker och tillkortakommanden, men det är väldigt snyggt förpackat. Det är en låt som etsar sig fast. För att stå ut föreslås Drinking and dancing. En viss tröst i eländet att ta fasta på.

Lika dystert är det inte fortsättningsvis. Sida ett avslutas med I´m a woman som tydliggör kraften hos alla starka kvinnor som tycks kunna simultanmanövrera allt från barnpassning, matlagning till kärleksliv.

Skivans sista spår heter Don´t smoke in bed. Den borde älskade Monica Zetterlund ha lyssnat på.

Länk till LP:n:

Del 1

Del 2

Del 3

Hon kom tillbaks

Lill Lindfors - Mellan dröm och verklighet (1970)

Jag hyllade Lills första LP i ett inlägg för nio år sedan som jag kallade Din skugga stannar kvar. Då antydde jag också att den efterföljande plattan innehöll några godbitar. Som helhet tycker jag inte alls att LP nummer två håller lika hög kvalitet, med några undantag.

Det här är hennes tredje LP. Upplägget är detsamma med svenska tolkningar av mer eller mindre kända utländska låtar. Några amerikanska, några brasilianska. Evert Taube och Cornelis Vreeswijk bidrar med varsin låt. En enda originallåt kallad Väntat haver jag finns med. Den har Lill själv gjort tillsammans med Bengt Hallberg.

Skivan inleds med Bossa Nova i form av Åh, så intensiv (How insensitive) som är skriven av Anton Carlos Jobim. Översättningen/tolkningen står Lill tillsammans med Mats Hallgren för. Mats är för övrigt inblandad i flera av översättningarna som är representerade på skivan. Andra är Beppe Wolgers, Peter Himmelstrand, Lars Berghagen och Olle Bergman.

Titellåten är en tolkning av The Windmills of your Mind. Den skrevs av Alan och Marilyn Bergman och blev känd genom Noel Harrisons version som var med i filmen Äventyraren Thomas Crown. Troligtvis är det Dusty Springfields version från 1969 som Lill har hämtat inspirationen ifrån.

På Peggy Lees album Is that all there is? från 1969 har Lill hittat E´de´så de´e´(Is that all there is) och Jag är kvinna (I´m a woman).

Cornelis Vreeswijks bidrag är Grimasch om morgonen och från Evert Taube har hon hämtat Nocturne.

Skivans sista låt I´m back in Town är skriven av Melanie (Safka) och finns med på hennes debut-LP från 1968 som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Lill och Mats har döpt sin svenska version till Jag är tillbaks.

För min del var Lill med den här tredje plattan verkligen tillbaks efter hennes ur min synpunkt lite svaga LP nummer två.

Länk till LP:n på Youtube:

Mellan dröm och verklighet

David och Lester Bowie

David Bowie - Black Tie White Noise (1993/2022)
Det tog sex år, två Tin Machine-urladdningar och ett bröllop för David Bowie att komma igen efter det rätt mediokra albumet Never Let Me Down.
Nya grepp. Den här gången får blåsinstrumenten en framträdande roll. Tillsammans med prominenta trummor och intensivt pumpande bas.

Det var en CD jag köpte när albumet var nytt, delvis för att formatet då var dominerande, delvis för att det var två bonuslåtar med. Det var ett effektivt försäljningsknep på den tiden. Vad jag upptäckte när jag 15 - 20 år senare hittade ett exemplar på vinyl var att låtlistan (förutom bonuslåtarna) ytterligare hade decimerats. Inledande The Wedding hade tagits bort liksom Looking for Lester. Man ville tydligen begränsa sig till en enkel-LP.

Nu när det kommit en remastrad upplaga är det som dubbel-LP och både The Wedding och Looking for Lester finns med. Bonuslåtarna från ursprungs-CD:n saknas däremot. Med en speltid på ca 15 minuter per skivsida jämfört med 22-23 minuter på enkel-LP:n har ljudet förbättrats markant. Tittar man på omslagsbilden har även den förändrats en aning. Det nya omslaget är till vänster i bilden ovan. Jag har vissa invändningar mot båda varianterna.

Lite nya musikaliska grepp, eller snarare ljudbild. Mycket saxofon som David själv spelar och mycket trumpet som Lester Bowie (inte släkt) spelar. Jag tänker på Young Americans och Station To Station när jag försöker hitta kopplingar till hans tidigare skivor. Lite speciellt med den här plattan är att sången i vissa låtar är lågt mixade och får en underordnad roll i helheten. Dessutom är några helt instrumentala, som min favorit Looking for Lester. Acid Jazz var ett nytt begrepp vid tiden och kanske är det rätt beteckning för den här skivan.

Några spår släpptes som singlar, nämligen Jump they say, Miracle goodnight och titellåten Black Tie white Noise. Ett stort antal remixar och alternativa versioner av dessa låtar släpptes också. 

En coverlåt smögs lite diskret in. I feel free från Creams första album. På det hela taget ett utmärkt men tyvärr lite förbisett Bowiealbum.

Brilliant Adventure är boxen som täcker in David Bowies utgivning från 1992 till 2001. Delvis har respektive album varit svåra att fånga pga begränsade upplagor. Att dessa nu går att få tag på separat är en stor fördel. För min del hade jag redan flera album så att investera i denna box (om än prisvärd) kändes inte som ett alternativ.

Förutom CD med bonuslåtar kom en CD-box med både bonus-CD och DVD. Dessutom en interaktiv CD-Rom kallad Jump. Videos, animeringar och möjlighet att mixa sin egen version av låten Jump they say och Black tie white noise. Jag gav upp ganska snart.

Vad gäller de olika omslagen har CD-boxen den bästa bilden (den i mitten ovan).

Länkar:

Jump they say

Black tie white noise

Miracle tonight

Looking for Lester

Nite flights

Full album

Muswell Hillbillies

The Kinks - Muswell Hillbillies (1971)

I slutet av förra året fyllde det här albumet 50 år men först nu i höst kommer en jubileumsutgåva att släppas. För min del kommer jag med största sannolikhet att nöja mig med mitt gamla exemplar. Omslaget är visserligen lite skamfilat men själva skivan är i fint skick. Jag inväntar vad ljudnördarna på Youtube har att säga om remastringen innan jag överväger köp.

Det är deras 10:e album men det första att ges ut på skivbolaget RCA. Om skivbolagsbytet har med saken att göra, eller ej, men någon försäljningsframgång blev det inte. Kritikerna var positiva men skivköparna likgiltiga. Den tog sig inte ens in på listan hemma i Storbritannien. 

Den tog sig heller inte in i mitt arkiv till att börja med, men jag kom på bättre tankar så småningom. Det exemplar jag har är en Dynaflex-variant från USA.  

Muswell Hillbillies har med tiden fått mer uppmärksamhet och anses av många som ett av deras bästa album, om man bortser från deras 60-talsplattor. För mig, som framför allt älskade deras singlar och länge bara hade ett samlingsalbum på 60-talet, blev den här plattan en start för att också ta till mig hela album med The Kinks. Endast 20th Century Man släpptes som singel och det var också den som öppnade mina öron för plattan. I en bättre värld hade flera av låtarna släppts på singel och blivit stora hits. Så blev det tyvärr inte. Holiday, Have a Cuppa Tea och Alcohol vore bra kandidater, för att ta några exempel.

Numer när jag hör Alcohol kommer jag alltid att tänka på Lars Demian. Tvärt om var det när jag hörde Lars Demian för första gången. Då tänkte jag förstås på The Kinks och låten Alcohol. Det har mer med instrumenteringen att göra snarare än Lars låt med samma namn.

Muswell Hill är området i norra London där bröderna Ray och Dave Davies växte upp och där de bildade The Kinks. Det är också där karaktärerna finns som binder samman låtarna till skivans "koncept". Muswell Hill är inget lyxområde och gemensamt för de boende där att de längtar någon annan plats. Han som har turen att få åka på semester trots att vattnet påminner om avlopp, luften är så dålig att den knappt går att andas och med sand i den sönderbrända huden ändå tycker att det är bättre än att vara hemma. Vi har den paranoida schizofrene mannen som inte vågar gå ut. Alkoholisten. Vi har kvinnan som drömmer sig bort till Oklahoma USA. Med flera. Men Have a Cuppa Tea. Det botar allt från sömnlöshet till gulsot och vatten i knäna.

Låten Oklahoma USA har Ray Davies på senare tid återupplivat på albumet Americana, Act 2.

Nu kommer det alltså en jubileumsutgåva av plattan tillsammans med efterföljaren Everybody´s in Show-Biz, ett dubbelalbum som består av en studioplatta och en live-dito från turnén de gjorde vid tiden. Även den har jag i gott skick så det är tveksamt om det blir ett nytt exemplar. Vi får se vad nästa lottorad har att säga i ärendet.

Länkar:

Hela plattan Muswell Hillbillies

Oklahoma USA (från Americana act 2)

Celluloid Heroes (från Everybody´s in Show-Biz)

Saxat

Scissor Sisters - Scissor Sisters (2004)

Första gången jag hörde Take your mama tänkte jag att det kunde vara en singelbaksida från tidigt 70-tal med Elton John som jag hade missat. Så var det ju inte. Det är i sig annars ett ganska gott betyg. 

Nu var det dock bara det intryck jag fick gällande den första kontakten med det här. Så fel man kan ha ibland. Det visade sig i stället vara ett nytt band som jag inte hade hört talas om tidigare. Nya bekantskaper är ofta trevliga. Så var det den här gången.

Förutom Take your mama för även låten Mary ankarna till Elton John men annars handlar det till stor del om dansmusik. Det är å andra sidan inte mitt favoritområde men jag kan ändå ryckas med av drivet i låtarna trots att mina dancing days med god marginal är passerade till historien.

Scissor Sisters är (var?) ett amerikanskt band vars image, estetik och attityd nog får anses lika viktiga som musiken i sig. Det är förstås inte så originellt egentligen och helt OK för min del. Och ett knippe riktigt bra låtar har de att erbjuda.

I mittuppslaget poserar de uppställda ungefär på samma sätt som Roxy Music i mittuppslaget på deras andra platta For your pleasure. En hyllning, gissar jag. Musikmässigt är kopplingar till tidiga Roxy Music i mina öron i princip obefintliga. Då ligger till exempel Bee Gees, delvis, närmare till hands. Det beror väl mest på falsettsången i vissa låtar. Och lite Elton John då, förstås. Men även om de gör en version av Comfortably numb låter de dock aldrig som Pink Floyd.

Det är det enda albumet jag har med Scissor Sisters. Jag gillade plattan men mitt intresse svalande av någon anledning ganska snabbt. De gjorde några plattor till. Den senaste släpptes 2012. I ärlighetens namn har jag bara hört denna, deras första, ordentligt. Det är kanske dags att uppdatera sig. Jag vet inte om de fortfarande är aktiva som band. På skivfronten dock intet nytt.

Grundarna Scott Hoffman alias Babydaddy och Jake Shears är i alla fall fortfarande aktiva inom musikbranschen även om gruppen Scissor Sisters verkar vara historia.

 

Länkar:

Take your mama

Mary

Comfortably numb

Filthy/Gorgeous

Manu Chao

Manu Chao - Clandestino (1998)

Mano Negra var bandet han hade innan han blev soloartist och det här är hans första soloplatta. Hans fullständiga namn är José-Manuel Thomas Arthur Chao Ortega och är uppvuxen i Frankrike dit hans spanska föräldrar flytt undan Francos diktatur. Det flesta låtarna sjungs på spanska men en del framförs på franska, engelska eller portugisiska.

Det är inte bara språken som blandas. Musikaliskt är det en blandning av musikstilar som rock, reggae, ska, afro och diverse latinska influenser. Världsmusik.

Musiken är också inspelad i olika delar av världen. Manu Chao är till stor del en enmansorkester och spelar in i Estudio Clandestino, vilken är hans laptop som han har med sig när han reser. Där samlar han in ljud, röster och annat som han sedan använder i låtarna. Collage.

Collage präglar också skivomslaget. Man kan faktiskt få en känsla av vilken musik som plattan innehåller bara genom att titta på omslaget. En mix av världens rytmer. Det är intensivt, det svänger, det är roligt, det är upplyftande. Det är bra!

Mest kända låten är Bongo Bong är en omarbetning av Mano Negras låt King of Bongo. Delar av den återkommer även i andra låtar. Titellåten Clandestino tillhör också en av höjdpunkterna på plattan. Den sammanfattar på något sätt han filosofi.

Mest känd är han i Frankrike med omnejd men nämnda låtar har letat sig ut i ett större område, till och med till Sverige.

Länk:
Hela albumet

Mano Negra - King of Bongo

Chunga's revenge

Frank Zappa - Chunga's Revenge (1970)

I slutet av 1970 dök Frank Zappa upp på topplistan (Kvällstoppen) i Sverige för första gången, såvitt jag kan komma ihåg. Det var med den här plattan. Det bidrog till att fler fick upp öronen för lite mer komplicerad musik, jämfört med den som vanligtvis låg på listan.

För min egen del sträcker sig intresset lite längre tillbaka i tiden. Tro det, eller ej men min första kontakt med Zappa/The Mothers Of Invention fick jag på en engelskalektion några år tidigare. Av någon anledning spelade vår lärare Brown shoes don't make it på lektionen. Respekt! Vad det lektionsmässigt utmynnade i kommer jag dock inte ihåg, men musiken gjorde stort intryck på mig. Förmodligen tyckte alla andra att det bara var konstigt.

Förutom undertecknad fanns en själsfrände i form av skolkompisen Bo Eklund. Vi diggade Zappa hårt och plågade gärna vår omgivning med väl valda fraser från skivorna. Exempelvis Whooo could imagine ...

Jag tycker att den här plattan är lite förbisedd när Zappas utgivning kommer på tal. Det blev till exempel inget 50-årsjubileum och specialutgivning med mängder av bonusmaterial. Några återutgivningar har dock kommit, men som sagt utan bonusgodis.

Det saknas förstås inte Zappamusik från den tiden. Han var oerhört produktiv. Chunga's revenge är den fjärde skivan som Zappa/The Mothers of Invention släppte 1970, om man även räknar in en samlingsskiva.

Chunga's revenge innehåller lite musikaliska tillbakablickar som kan kopplas till tidigare skivor, men också antydningar om vad som väntade runt hörnet med Flo & Eddie som vokalister. De fick ganska framträdande roller i den upplaga av The Mothers som skulle komma att gälla under ett par år framöver.

Mina favoriter: Twenty small cigars, titellåten Chunga's revenge och avslutande Rudy wants to buy yez a drink.

Den Argentinska gruppen Gotan Project gjorde en egen version av titellåten Chunga's revenge på sin debutplatta La Revancha del Tango från 2001. Zappa i tangotappning. 

Zappa å sin sida gör en slags version av tango, Be-bop tango, på live-albumet Roxy & Elsewhere (1974). Mer Be-bop än tango skulle jag säga. A peverted tango enligt Zappa själv.

Länk:

Hela albumet

Gotan Project - Chunga's revenge

Be-Bop tango