Efter en kort inledning med akustiskt gitarr börjar Ian Anderson sjunga. "I really don't mind if you sit this one out ...". Det kan ju vara avskräckande. Det verkar som om han själv är så likgiltig för vad han åstadkommit att han menar att det kan kvitta om man lyssnar på fortsättningen eller ej. Jag vet inte om det är så. Vad jag vet, eller i alla fall tycker, är att om man inte lyssnar vidare går man miste om en riktigt bra, spännande och utmanande musikupplevelse.
Avskräckande kan det också vara att skivan innehåller en enda låttitel. Speciellt för den som inte är van vid konceptalbum och progressiv rock.
Det går inte att förenkla beskrivningen till att det bara är en låt på skivan. Under de dryga 40 minuterna det tar att lyssna på skivans båda sidor händer det en hel del. Det är olika teman och en mängd tempoväxlingar sammanbundet av variationer av den inledande akustiska gitarrslingan och Ian Andersons karaktäristiska flöjt, förstås. Texterna ska enligt skivomslaget basera sig på en dikt av en åttaårig pojke. Ja ja. Skivomslaget är lite speciellt. Det är i form av en tidning. Jag har aldrig läst hela får jag väl erkänna. Antagligen kommer jag inte att gör det heller.
Ian Anderson lär själv ha sagt att den här LP:n är en parodi på konceptalbum och progressiv rock. I den kontexten får inledningsraderna en mer förståelig innebörd.
Jag tycker inte att man ska haka upp sig på om det är tänkt som parodi eller inte. Det är "bara" en riktigt bra LP som jag gärna lyssnar på ibland. Och jag står absolut ut med att lyssna från början till slut.
Ett lysande album! och du har en tidig press ser jag!
SvaraRaderaEtt av de bästa konceptalbum som någonsin gjorts (men jag vet inte vad det handlar om...).