Tid och minne. Det är de två ord som först dök upp i huvudet efter att jag kommit att tänka på den här skivan som stått orörd en längre period. Plötsligt var det som att skivan pockade på att åter bli lyssnad på, att inte falla i glömska. När den här kom hade jag inte lagt märke till hans två tidigare skivor, men tiden var då rätt för att jag skulle upptäcka en riktig kanonplatta.
Det börjar med Thommie Franssons vassa gitarriff i titellåten. En mycket stark öppning. Låt två kan man hoppa över. Jag har också lite svårt för skrikiga "Oooh la la la" i Man har blivit smått blasé som är tredje låten, men det är bara ett marginellt påpekande. För övrigt är skivan helt enkelt strålande.
I de rockiga låtarna som De e vårt liv och Tidens piska finns det mycket av Bowie, tycker jag. Särskilt gitarren får mig att tänka på Ziggy Stardust och The man who sold the World. Främmande natt har en aning Philly-soul över sig.
Texterna är ett kapitel för sig. De flesta korta, vassa och kärnfulla. Mest gripande är eftertänksamma, och lite längre, Vid ett fönsterbord mot parken.
Sista raden på avslutande Memoria lyder "Vem ger mig det svar, som får mig att gå?" Skivan blev ingen stor försäljningsframgång, så det var skivköparnas svar. Han gick. Det skulle dröja 12 år innan han gjorde en ny skiva. Synd!
Jag kommer att fortsätta minnas den här skivan som en av de allra bästa svenska rockplattorna även om tiden går.
Låtlänkar:
Veckans affärer https://www.youtube.com/watch?v=m2bD283P47s
De e vårt liv https://www.youtube.com/watch?v=ltE_YNMjyCQ
Tidens piska https://www.youtube.com/watch?v=jVQ9ly00-QQ
Främmande natt https://www.youtube.com/watch?v=WdDJOBHAMXk
Vid ett fönsterbord mot parken https://www.youtube.com/watch?v=I8hpwLCGdno
Memoria https://www.youtube.com/watch?v=id5qvUet0Y4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar