Även om jag älskar det fria formatet hos Grateful Dead och deras plattor kan det ibland bli lite för flumflytande i längden, speciellt på de otaliga livealbum som släppts, och fortfarande släpps.
Därför är den här studioplattan en av mina favoriter. Här begränsar de sig och längsta låten är bara drygt sju minuter. Det finns ändå plats för några karaktäristiska Jerry-Garcia-licks, utsökta som vanligt, och snyggt inramat av resten av bandet.
Det var första studioplattan på närmare sju år. Om jag har förstått det rätt spelades grunden in live i en tom konsertlokal för att sedan bearbetas vidare i studio. Oavsett metod blev resultatet lyckat. Den här plattan lyckas fånga och sammanfoga lekfullheten från konserter med ett kontrollerat fokus från studioarbete. Sådant gillar jag.
Den här är Grateful Dead när de är som allra bäst. Det är starka låtar, möjligtvis lite lojt framförda, med tydligt fokus. West L.A. fadeaway får mig att tänka på J J Cale.
Det är ett lyckat album som jag gärna lyssnar på. Man kan ha många invändningar både mot live- och studioalbum med Grateful Dead men för mig är det alltid som de sjunger i Hell in a bucket ... At least I'm enjoying the ride.
Varför de döpt plattan till In the dark vet jag inte. Det är möjligt att avslutande Black muddy river har något med saken att göra. Hur svart det än må antydas finns i alla fall en "Touch of grey". Det är också första, och starkaste, låten på skivan. Grateful Dead har genom åren haft en tydlig grafisk profil som också finns med på videon till den låten. Har du missat video och låt får du en länk här. Mycket nöje ... och enjoy the ride!
https://www.youtube.com/watch?v=8YSTeJOxiaw
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar