Killing me softly

Roberta Flack - Killing me softly (1973)

I augusti 2023 fyller detta album 50 år, men inspelningarna lär ha börjat redan i början av 1972. En lång tid från start till mål på den tiden. Det är hennes fjärde soloalbum, tillika hennes mest kända. Titellåten har förmodligen inte undgått någon som var ung på den tiden. För lite yngre musiklyssnare ringer antagligen The Fugees remake från 1996 igenkänningens klocka lite klarare.

Killing me softly with his song är ingen originallåt, även om den starkt förknippas med Roberta Flack. En av textförfattarna, Lori Lieberman, spelade själv in låten 1972 men då blev den ingen hit.

Jesse, som är skivans andra låt skrevs av Janis Ian. Janis egna inspelning av låten kom dock ut först ett halvår senare så Robertas version får väl betraktas som original. 

En mycket lugn inledning på skivan.

Tempot ökar en aning på låt nummer tre. No tears (in the end) är skriven av Ralph MacDonald och William Slater och spelades först in 1972 av The Main Ingredient. Om den då blev en hit känner jag inte till.

I´m the girl är en betydligt äldre låt skriven av James Allan Shelton och spelades först in redan 1955 då med Sylvia Syms vid mikrofonen. 

Sida två inleds med River, skriven av Gene McDaniels. 1972 spelades den in av Juniversal Jones och Gene spelade själv in en version 1975.

Conversation love av Terry Plumeri och Bill Seighman kan eventuellt vara skriven just för den här plattan. Jag känner i alla fall inte till några andra omständigheter kring låten.

Andra bidraget från  Ralph MacDonald och William Slater är When you smile som här får sitt uruppförande. Låten fick en svensk text av Ola Magnell och sjöngs in av Siw Malmkvist. 

Om låtarna så långt var nya eller relativt okända så är avslutningsspåret desto mer känt. Det är Leonard Cohens Suzanne som här i Roberta Flacks version är snudd på tio minuter lång. 

Trots sval kritik när skivan släpptes blev den en stor försäljningsframgång, inte minst tack vare titellåten. Den framgången kunde inte riktigt matchas framledes men jag personligen håller uppföljaren Feel like makin love minst lika högt.

En svensk version av titellåten kallad Sången han sjöng var min egen inspelad av Lill Lindfors på plattan Kom igen! blev en hit här i Sverige och Siw Malmkvists svenska version av When you smile, som blev När du ler rönte också viss framgång.

I Danmark tog man sig an titellåten ur ett mer humoristisk perspektiv genom Shu-Bi-Duas korta version på debutplattan från 1974. Titel: Kylling med soft-ice.

Länkar:

Killing me softly (full album)

Sången han sjöng var min egen 

När du ler

Kylling med soft ice och pölser

Rest in peace David

David Crosby - If I could only remember my name (1971)

I ett av mina första inlägg i den här bloggen skrev jag om den här skivan. Det var i augusti 2013, i anslutning till hans födelsedag. För några dagar sedan nåddes vi av beskedet att han nu har lämnat jordelivet. En mycket tråkig nyhet. 

Sedan inlägget skrevs har det kommit flera album. Han blev förvånansvärt produktiv på äldre dagar till stor glädje för oss som älskar hans musik. Det antyds på sina håll att han arbetade på ett nytt album. Förhoppningsvis var arbetet så långt kommet att vi snart får möjlighet att höra resultatet. 

Nedan följer en repris av mitt tio år gamla inlägg. Må du vila i frid David.

Under några år, från 1969 och framåt, kom en helt osannolik serie av fantastiska skivor från Crosby Stills Nash & Young. Dels som grupp, dels som soloskivor.

Alla hade ju gjort utmärkt musik tidigare i olika konstellationer men jag låter den här "historiebeskrivningen" börja med första LP:n med Crosby Stills & Nash. Det är dock inte den jag tänkte börja med. Jag kommer att återkomma till den och flera (kanske alla) andra med tiden.

Först ut är David Crosby (han är ju först i gruppnamnet). Dessutom hade han nyligen födelsedag (14 augusti). Hans första soloplatta är en av de mest spännande i sammanhanget, enligt min mening.

Både Graham Nash och Neil Young (men inte Stephen Stills, vad jag vet) medverkar på skivan förutom bl a medlemmar ur Grateful Dead, Jefferson Airplane och Santana.

 

Omslagsbilden ger en viss antydan om innehållet. Det är solnedgångsmusik. Långsamt, eftertänksamt, drömlikt och stilla. Första låten heter "Music is love" och sätter tonen för hela skivan. Efterföljande "Cowboy Movie" är den enda låten på plattan som kan passa in under kategorin rock. Långsamt suggestivt driv, inte helt olikt några av Neil Youngs alster, där Jerry Garcias gitarrspel får stort utrymme.

 

För den som fastnat för CSN&Y och deras pop-rockiga repertoir är den här skivan förmodligen lite svårsmält (åtminstone till en början). Några av låtarna har ingen text, som exempelvis "Songs with no Words/trees with no leaves" och "I'd swear there was somebody here", vilket kan tyckas märkligt. Här är det i stället känsla och stämning som är huvudsaken. Det finns det mycket av det på den här skivan.



 

Jag tycker att det är synd att han inte kunde samla sig och göra fler soloskivor i samma anda. De skivor han gjorde ihop med Graham Nash senare är förstås bra, men ...

 

På mittuppslaget kan man se den imponerande gästlistan av medverkande. Vad sägs om Jerry Garcia, Joni Mitchell, Nash och Young bland många andra.

 

Behöver jag påpeka att jag älskar den här skivan?

Nä, tänkte väl det.

 

Här kan du lyssna om du blivit nyfiken.

If I could only remember my name