Vem ska man tro på?

John Lennon - Plastic Ono Band (1970)

Första riktiga LP:n med John Lennon. Jag räknar då inte in ljudexperimenten med Unfinished music och Wedding album och inte heller Live peace in Toronto. 

Nyligen förärades denna med en deluxeutgåva om 6 cd, rermixad och med massor av extramaterial. Ultimate mix, elemests mix, raw studio mix, demos mm. Intressant, men jag nöjer mig med mitt exemplar från tiden då det begav sig. Det räcker att lyssna på extramaterialet en gång på Spotify men onödigt att fylla en redan välfylld skivhylla. Den har nog med hyllvärmare ändå.

Det här är med andra ord ingen jämförelse mellan olika utgåvår i fråga av bästa mix, ljudkvalitet och pressning. Den jag har är såvitt jag kan avgöra en USA-pressning från 1970 vilket i och för sig är oviktigt i sammanhanget. Allt om denna platta har analyserats och recenserats in absurdum av experter och förståsigpåare av alla slag så detta är bara min "humle opinion" i ärendet.

Jag var i första hand en Rolling Stones-diggare p 60-talet och Beatles gjorde inte samma inryck på mig, då. Den enda skiva jag hade då var singeln All my loving. Det ändrades i viss mån med den här. Nu finns alla ordinarie Beatles-LP i hyllan, ett ganska stort antal singlar och nästan alla soloprojekt också.

Det är ingen överdrift att påstå att denna skiljer sig avsevärt från Beatlesplattorna, både vad gäller musik och texter. Jag har lite svårt att tänka mig en uppfäljare till Let it be med några låtar från den här tillsammans med några från Paul McCartneys första och George Harrisons All things must pass. Det var nog lika bra att de trots allt gick sina separata vägar.

Det är personligt och mycket känslor, allt ifrån inledande "Mother, you had me but I never had you ..." (Mother) till avslutande "... So much pain, I could never show it, my mummy's dead" (My mummy's dead). Däremellan finns titlar som Hold on John, I found out, Isolation, Remember, Love, Look at me, Well well well och God. 

Working class hero intar en särställning dels för att den rör sig utanför det personliga planet, dels för att andra artister tolkat den förtjänstfullt, som Marianne Faithfull och Jerry Williams. Det har inte varit möjligt med de övriga låtarna.

(John) Jag tror inte på magi ...., jag tror bara på mig själv. Mig själv och Yoko.

För övrigt tycker jag att Yoko Ono är underskattad.

Om du av någon anledning inte har hört den här skivan tidigare kan du göra det här:
John Lennon/Plastic Ono Band

Boop Bop, Boop Bop ...

Manhattan Transfer - Manhattan Transfer (1975)

Egentligen är det här den andra plattan med Manhattan Transfer. Det fanns nämligen en tidigare upplaga (1969-1973) som spelade in en platta kallad Jukin' (1971). I den gruppen fanns Tim Hauser som (hur det nu gick till) reformerade gruppen till det som de flesta av oss kan referera till, nämligen med Tim Hauser, Alan Paul, Janis Siegel och Laurel Massé (ersatt av Cheryl Bentyne 1978). Tim Hauser dog 2014 och har ersatts av Trist Curless.

Vissa likheter mellan de två upplagorna finns det. Framför allt är det kärleken till äldre jazz. Den tidigare upplagan sneglar också mot rock och country medan den senare lutar mer åt pop, soul och gospel. "Nya" Manhattan Transfer blir med tiden mer och mer inriktade mot modernare jazz. De är en vokalgrupp, spelar inga instrument och skriver i pricip inget eget material utan tolkar andras. Undantag från regeln på den här plattanär Clap your hands som uppges vara skriven av Ira Newborn och The Manhattan Transfer och You can depend on me där Tim Hauser och Janis Siegel lagt till lite extra text till den ursprungliga versionen.

Även om det förutom Tim Hauser, finns vissa likheter med ursprungliga Manhattan Transfer kan man i mitt tycke lämna Jukin' därhän och betrakta denna som Manhattan Transfers första LP.

Det är bra om man har en bred musiksmak och öppet sinne för att uppskatta Manhattan Transfers plattor då stilarna blandas friskt. För min del attraherades jag i första hand för deras jazz/swing-sida som Tuxedo junktion, Blue champagne och inte minst That cat is high.

Boop bop, boob bop. Så inleds skivan. Detta upprepas fyra gånger innan texten avslöjar vad vad låten handlar om, nämligen det gamla stället i Birmingham, Alabama där man träffas för att umgås och dansa natten igenom. Låten är Tuxedo junction och är en stor anledning till att jag fastnade för skivan redan första gången jag hörde den. Låten kände jag till genom Glenn Miller men jag hade inte hört den sjungas tidigare. Resten av sida ett är inte lika bra i mitt tycke så jag brukar vända på skivan efter öppningslåten. 

Sida två är däremot riktigt bra. Det höga tempot i låtarna That cat is high och You can depend on me som inleder sidan utmanar alltid en fot att försöka hålla jämn takt med basgången. Det är mer Bebop än swing. I tredje spåret Blue champagne återgår de stilmässigt till Tuxedo junction och Glenn Miller. Också i detta fall var det första gången jag hörde låten med text. 

Java jive fanns även med på plattan Jukin' i en snarlik version. Då endast ackompanjerad av gitarr men här har de lagt till trummor, bas och piano som ackompanjemang till sista versen. Därefter kommer Occapella skriven av Allen Toussaint och sidan avslutas med Heart's desire som väl ska kategoriseras som Doo wop.

Nu ska man inte avfärda sida ett så lätt. Där finns Operator som är mest känd och en top-20-hit i USA och Gloria som är Alan Pauls paradnummer. Återstår sedan Candy, Sweet taking guy och Clap your hands. Den sistnämnda var nog tänkt att fylla discotekens dansgolv. Hur det blev med den saken har jag inget minne av.

Ja, lite ojämt är det. Med så pass brett stilspektrum kan vissa bitar falla utanför somligas referensramar. Min musiksmak är bred så problemet ligger inte där. Det är bara så att några av låtarna här är mindre bra. 

Lyssna på skivan här!

Video:
Medley
(Tuxedo Junction, That cat is high, Poinciana, Operator)
Blue Champagne
Java jive
Gloria